Quadrophenia (1979)

För ett antal år sedan skrev jag en recension om Quadrophenia och hävdade då att det är en av de bästa ungdomsfilmerna som gjorts. Det står jag fast vid. Man skulle även kunna säga att det är en tidlös gängfilm då den, trots den tidsbundna kampen mellan mods och rockers på 60-talet, har en hög nivå av igenkänning även för övriga subkulturer som uppstått under senaste tre-fyra decennierna. Idag är det annorlunda. Gamla och unga mods och rockers möts under fredliga arrangemang och tävlar i att visa upp sina scooters och motorcyklar kombinerat med kramar och ryggdunkar.

Filmen är regisserad av Franc Roddam med hjälp av legendariska bandet The Who som producerade. Vi hoppar in i mitten av 60-talet och följer Jimmy Cooper (Phil Daniels, senare känd från bl a Blur-hiten Parklife) som jobbar med att sortera post på en reklambyrå och på sin lediga tid hänger med sina mods-vänner, köper kläder och skivor, festar, hånglar, tar en del obskyra piller, åker runt med sin vespa och när tillfällen ges även slåss med en eller flera rockers.

Höjdpunkterna var helgerna då mods och rockers från hela landet samlades i Brighton för att festa, ha sex och slåss mot ärkefienden i stan och på stenstranden nedanför The Palace Pier mitt bland barnfamiljer och turister. Polispiketer anlände, massförstörelse av staden uppstod. Ett återkommande scenario som känns igen än idag. Det är ingen vågad gissning att uttrycket The English Disease myntades under, eller strax efter denna epok. Det var ju på den här tiden som även fotbollsvåldet började ta fart, när modsrörelsen ebbade ut i att antingen bli skinhead, hippie eller vanlig "Svensson".

Filmen består av bra skådespelare ända ut till varje statist i bakgrunden, inte minst Police-sångaren Sting som gör en minnesvärd biroll som det poshiga modset Ace. Det är snyggt klippt och välregisserat in i minsta detalj, speciellt i samband med gängscenerna och slagsmålen i Brighton. Lägg därtill ett grymt soundtrack med klassiker av till exempel The Who, Booker T & The MG's, The Crystals och The Ronettes. Quadrophenia är en film man inte behöver vara anglofil för att älska, alla med minsta intresse för musik och subkulturer ska ha sett den minst en gång.

Betyg 4/5