Nytt och gammalt om subkulturer och media i Sverige. Foton, filmer, recensioner, gigtips, klubbinfo, intervjuer med mera. För recensioner, publicering eller om ni eventuellt vill ha fotograf eller DJ på er spelning eller klubb, kontakta skankox@gmail.com
Tre brittiska tjejer åker till Mallorca för att partaja 24/7 och träffar några jämnåriga landsmän som erbjuder dem att följa med på en resa med en lyxyacht. På båten festar de loss med alkohol och droger och glömmer bort bekymmer, sorger och besvär. Tills en av tjejerna plötsligt faller ihop död på sängen mitt under en sexorgie, som dessutom filmats.
Om man bortser från den fåniga filmtiteln är Donkey Punch en helt okej slasherskräckis som Oliver Blackburn debuterar med. Man följer gänget lite som i en dokusåpa utan att kunna ingripa när deras instinkt för att överleva får dem att göra otänkbart brutala saker. Bäst är Jaime Winstone vars pappar Ray ni säkert känner till. Dessutom ett bra soundtrack vilket lyfter filmen ett snäpp.
Lördag 1 juni arrangerar What We Do Is Secret en förfest till sin sommarfestival som äger rum mellan 9-10 juli i Göteborg och Stockholm. Antar att de gör som till exempel spanska festivalen Summercase där artisterna helt enkelt byter plats med varandra efter första dagen så att ingen i storstäderna går miste om något. Nåväl, tillbaka till förfesten. Den håller hus på Skeppsholmen mellan kl 15-01 och det är fri entré. Banden börjar vid 19-tiden. Jag tänkte främst gå dit för att se The Janitors, men stannar eventuellt kvar och ser övriga band också, lite beroende på min dagsform.
Ladytron-sångerskan Helen Marnie har nu släppt sin debutsingel The Hunter och inom kort kommer även albumet Crystal World. Den officiella videon till singeln kan ni se här:
För några veckor sedan meddelade Antipati att de tyvärr tar en paus på obestämd tid. De håller just nu på att spela in sina sista alster och den 14 juni har de en avskedsspelning på Kafé 44 för såväl gamla som nytillkomna vänner och fans. Förband är The Lowlifes som även de officiellt gör sin sista spelning denna kväll. Missa inte tillfället att kanske för sista gången någonsin se två punkband som bidragit enormt mycket med att hålla Stockholms punk- och oi!-scen vid liv de senaste åren. Här är två liveklipp.
Precis som sin syster-festival Siesta ställer nu även Peace & Love in. Det skojades här och där redan när de bokade Depeche Mode att de därmed skulle sänka sitt fartyg precis som Arvika-festivalen. Depeche Mode är inte billiga, det handlar om ett flertal miljoner(!) som de tar i gage. Lägg där till övriga jurassic-band som Pet Shop Boys, Iggy & The Stooges och Håkan Hellström så kan man snabbt räkna ut att det inte går ihop med 9 000 sålda biljetter.
Jag har sagt det förut och säger det igen: Sverige är på tok för litet för att ha en mainstream-festival varje helg under hela sommaren. Nu börjar man ana en domino-effekt. Dags för festivaler att börja nischa sig igen kanske och inte tänka för stort? Om en gigant som Peace & Love går i konkurs lär fler följa med i fallet. Vi får väl se vilka som blir nästa festival att kasta in handduken. Popaganda? Nya Hultsfred? Bråvalla? Putte i Parken? Storsjöyran?
Stockholms-trion Kriget har släppt en ny video till låten Sleeping With Buddha som finns på deras senaste album Dystopico.
För övrigt en bitvis riktigt bra skiva med ett unikt monotont jazzkraut-sound som du med stor sannolikhet inte hört förut.
Idag släppte Karlskoga-bandet Pouppée Fabrikk sitt första album på närmare 15 år. Finns att avnjuta på bland annat Spotify för de som vill provlyssna innan eventuellt inköp. Tydligen är ett gäng låtar på skivan skrivna redan under början av deras karriär i slutet av 80-talet men nu uppgraderade till dagens EBM-klimat. Jag har bara hört ett par låtar från albumet än så länge men det låter riktigt lovande. Recension kommer. Smakprov från skivan:
Den utmärkta synth-duon Rifle som består av Tommie Riot och Calle Nilsson har idag släppt sin andra singel Walking Down. Den finns tillgänglig på bland annat iTunes och Spotify. Nu ser vi fram emot album och nästa spelning. Ett smakprov från låten:
Årets första stora sommarfestival skulle ha ägt rum om en vecka men gick idag ut med information om att de ställer in på grund av dålig biljettförsäljning. Jag är inte ett dugg förvånad och kan tänka mig att ytterligare en och annan musikfestival går samma öde till mötes innan sommaren är slut. Sverige är helt enkelt för litet för att ha en mainstream-festival per helg med i princip samma band överallt och dyra biljettpriser.
Jag vet inte hur den troliga främsta målgruppen på ungdomar mellan säg 17-25 resonerar men tar man sig en titt på årets line-up för Siestafestivalen så är det åtminstone ingenting jag själv går igång på, av det jag ens känner igen. Nu hoppas vi att de 2 400 som köpt biljetter får sina pengar tillbaka så att de har råd att åka på någon annan festival eller hitta på något annat kul i sommar.
Torsdagen 2013-05-23 blir det fullt ös på Bryggarsalen i Stockholm. Klubb GO! arrangerar och det blir en salig mix av punk, garage och rock'n'roll i dess olika former och subgenrer från DJ-båset. Livebanden Kill! Kill! Pussycat och Bad Man's Jam levererar garagerock i stil med The Hellacopters och The Hives medan Saturday's Heroes spelar streetpunk doserad med influenser från såväl Dropkick Murphys som The Clash och Bouncing Souls.
Ikväll ska jag ägna mig åt något jag inte gjort sedan 1983. Jag ska försöka se ett helt program av det årliga spektaklet Eurovision Song Contest. Mest på grund av att jag av en slump hörde Norges bidrag som ju faktiskt är en bra låt på riktigt, vilket inte hör till vanligheterna i schlagersammanhang. Det skulle kunna vara något om Robyn eller The Knife släppt och hade i så fall hyllats till skyarna. Nu är det dock en ESC-låt och kommer för alltid stämplas som en ESC-låt oavsett hur bra den är.
Nu har jag lyssnat igenom hela startfältet och det mesta är förstås precis som vanligt, det vill säga snudd på outhärdligt. Men det finns ett par överraskningar. Danmarks neofolk-inspirerade bidrag och Greklands svar på Mano Negra gillar jag och även Frankrikes bidrag var helt ok. Sedan är ju en gammal stjärna som Bonnie Tyler med, dock med en rätt så intetsägande ballad. Som vanligt kan det sluta hur som helst, på grund av all paktröstning mellan grannländerna men jag hoppas på Norge, Danmark eller Grekland. Sverige då? Hm, nä.
Den nischade synthfestivalen Bodyfest har nu släppt de tre första namnen till sin fjärde upplaga som äger rum på Nalen 2013-10-26. Det ser redan nu ut att bli festivalens bästa line-up hittills. Spark! och Container 90 är alltid sevärda live. Italienska Pankow har jag velat se länge och nu får man äntligen chansen utan att behöva resa till Långtfrånstan. Låt oss nu hoppas att de kompletterar med ytterligare någon överraskning. Personligen hoppas jag på gamla belgiska duon The Neon Judgement även om de inte riktigt räknas till bodygenren. Annars vore det kul med ungerska Escalator, belgiska à;Grumh... eller Bak XIII från Schweiz.
Rockabilly-trion Ragged Bones från Stockholm har i dagarna släppt en ny EP som finns att avnjuta på spotify. Det finns även en video till titelspåret Bow Your Head som publicerades på youtube häromveckan. Håll utkik i gig-kalendern, snart står de på en scen nära dig och de är alltid bra live, även för folk som i vanliga fall inte lyssnar på rockabilly.
Kite behöver ingen närmare presentation inom den svenska synthkretsen vid det här laget. För noviser och utomstående kan vi ta den korta versionen. Den här rutinerade duon består av Nicklas Stenemo från The Mo och Melody Club samt Christian Berg från Strip Music och Yvonne. Ända sedan debuten 2008 har de hyllats av kritiker och sakta men säkert skaffat sig en trogen skara fans som växer för varje skivsläpp och livespelning. Men trots min tonårsbakgrund som synthare i början av 80-talet har jag personligen haft svårt att fastna för duons säregna stil. Hittills är det fortfarande covern I Give You The Morning som jag helst lyssnar på. Det är en briljant Tom Paxton-tolkning även om den inte är i klass med Fred Åkerströms svenska version från 1972.
Nu har Kite släppt sin femte EP. Varför de har som tradition att släppa 4-5 låtar åt gången istället för en fullängdare har jag inte kollat upp, men jag utgår från att det har blivit en del av deras koncept. Vid en första genomlyssning av V låter det som ett klart förväntat fristående avsnitt i en Kite-serie. Men till skillnad från när jag lyssnat på deras tidigare alster fastnar låtarna direkt denna gång. V är Kites mest helgjutna produktion hittills. Till och med en svårflirtad stofil som jag börjar falla för dem. Alla fem låtar har imponerande starka melodier och melankoliska refränger som kommer att fukta en och annan ögonvrå i sommar. Känns som att det är nu eller aldrig för Kite. Slår de inte stort denna gång undrar jag om det någonsin blir av. Bästa spåren är Dance Again och Depeche Mode-doftande I Can't Stand. Betyg 4/5.
Skinlab bildades under den ofta kritiserade och hånade så kallade nu metal-vågen i mitten av 90-talet. Under andra halvan av decenniet blev den kategorin så populär att även etablerade heavy metal-band som till exempel Sepultura och Testament inspirerades och började experimentera med sitt sound. Jag köpte Skinlabs debut när den släpptes 1997 och har fortfarande kvar samma exemplar i förvånansvärt bra skick. Ett tecken på att jag inte lyssnat på skivan senaste 10-12 åren. Nu när jag lyssnade igenom den känns den någorlunda välbehållen även musikaliskt och kan gott mäta sig med moderna band inom samma genre.
Det är tungt och mörkt med nedstämd bas, monotona gitarriff och fläskiga trumrytmer i långsam takt. Sången påminner om en kombination av grunge och hardcore, ibland med lite nyanser av death. Det här konceptet är ganska välanvänt idag, inte minst bland mainstream-band inom området. Vad ska vi ta för exempel, Dead By April kanske? Skinlab var betydligt tyngre men blev väl därför heller aldrig några listklättrare. Många har jämfört dem med Machine Head och är inte helt ute och cyklar, tvärtom. Debuten är lite väl ojämn och seg för min smak men värd en investering om man gillar alternativ 90-talsmetal i samma stil som Soulfly, Pantera och Lamb of God. Bästa spåren är When Pain Comes To Surface, Ten Seconds och Race Of Hate.
Nu har det gått cirka sju år sedan Dims Rebellion bestämde sig för att ta en paus på obestämd framtid. Bandet bildades i slutet av 90-talet då skinheadscenen var lite på dekis i huvudstaden. Det hände ytterst lite både klubb- och livemässigt under en period. Tyvärr blev Dims Rebellion inte mer långlivat än att de hann släppa en fullängdare, en EP och en split-CD tillsammans med The Dontcares, samt att de var med på Brewed In Sweden-samlingarna. Bland många gamla fans finns hoppet kvar om att killarna ska återförenas igen, om så bara för ett enda gig. Punkfestivalen Pretty Shitty Kjell har ju fått andra nedlagda band att tillfälligt plocka fram och blåsa av dammet på instrumenten igen så man ska aldrig säga aldrig.
Dims Rebellion, vars namn syftar på droogien Dims rebellattityd mot Alex i filmen A Clockwork Orange, är ofta ett av de första banden som kommer i åtanke när jag ska ta med mig skivor på ett DJ-set eller slänga ihop en CD-blandning på en resa. Beroende på humör kan det ibland bli något från deras råare, tidiga material och andra kvällar från betydligt lugnare Nueva Estocolmo. Eller varför inte både och? Orgel och saxofon är jag alltid svag för och som stort fan av britpop och mod revival gillar jag att deras stil påminner om band som Inspiral Carpets, Wedding Present, Brilliant Corners, The Jam och The Chords.
2004 släpptes alltså Nueva Estocolmo på Kjell Hell Records och fick en del blandade recensioner och åsikter hos de etablerade lyssnarna, samtidigt som de fick en ny skara fans med sitt uppdaterade sound. Själv tycker jag att steget de tog mot vemodig och välproducerad powerpop var ett utmärkt val och en självklar del av bandets utveckling, inte minst då grabbarna hade bred musiksmak som sträckte sig ganska långt utanför punkscenen. Nueva Estocolmo håller fortfarande hög kvalitet och snurrar fortfarande frekvent hemma hos mig. Ett självklart köp för er som ännu inte hört eller äger skivan. De bästa spåren är Damn You World, Fade Away och Sthlm R.I.P. Sistnämnda låten får ni som smakprov här nedan.
Nu finns en helt ny låt med Asta Kask upplagd på olika digitala medier på nätet. Låten heter Världens Räddaste Land och är ett smakprov från dels en limiterad EP och dels från deras kommande album Handen på Hjärtat som släpps 29 maj. Releasefesten äger rum på Debaser Slussen 1 juni. Förutom en egen unik spelning kliver även Alonzo & Fas 3 upp på scenen under kvällen.
Andra upplagan av synthfestivalen Bodyfest gick av stapeln på Nalen 2011-10-01. Vi tvekade in i det sista om vi skulle gå eller inte då festivalens line-up var sisådär enligt oss. De band som var bra hade man ju sett förut. Men när dagen väl var inne bestämde vi oss för att gå trots allt. Det var inte slutsålt så vi betalade direkt i entrén. Vi missade Stürm Café och Kommande XY som inledde kvällen, eller valde snarare bort dem medvetet för att hinna ta ett par öl på en mer prisvärd krog i närheten. Schwefelgelb var det första bandet vi såg och de satte ribban direkt och var i mitt tycke näst bästa bandet under hela kvällen, efter The Klinik som var i en klass för sig. Däremellan spelade två klassiska 80-talsband, Parade Ground och A Split Second, samt det något yngre och tyngre bandet Orange Sector. Sistnämnda bandet orkade vi bara se ett par låtar av innan vi tröttnade och minglade lite istället.
2008-06-28 spelade Thåström och Kent på Zinkensdamms IP i Stockholm. Thåström lät bra som vanligt, men vi hann inte se särskilt mycket av honom på närmare håll. På grund av ett uselt arrangemang och brist på bemanning vid öltältet fick vi köa under hela hans spelning för att släcka törsten med en enda öl. Fanns inte ens något kösystem. Djungelns armbågslag avgjorde hur snabbt man fick sin öl. Hur var Kent då? Jag är ju inte direkt något fan av dem utan var främst på plats för att se Thåström. Kents spelning var dock riktigt bra vill jag minnas, främst för att låtvalet tilltalade mig. Nu har jag sammanlagt sett Kent två gånger och det är jag ganska mätt på. Det finns ju trots allt så många bättre band, såväl stora som små, att tömma plånboken på där ute.
