Bodyfest 2013

2013 års Bodyfest har nu spikat sin line-up och det är i mitt tycke den bästa som en svensk synthfestival haft på bra många år. Det är första gången på åtminstone 15-20 år som jag köper förköp med så här pass lång framförhållning för ett synthevenemang. Den mest intressanta bokningen är The Neon Judgement som jag inte sett live sedan de var förband till Front 242 på Ritz i Stockholm 1987.

Klubb Control

Fredag 28 juni ockuperar Control återigen DJ-båset på Bunker Bar i Jamesons källare på Folkungagatan 57. Control står som vanligt för den bästa schizomixen av punk, ska, psychobilly, postpunk, powerpop, new wave och dylika subgenrer. Bra musik, fri entré och prisvärd öl i en härligt osalig blandning. Redan kl 19 kör vi igång. Fly solen, kom ner i Jamesons källare och släck törsten!

Spökstan

Lite kort varsel jag vet. För er som hinner läsa detta har ni här ett tips för morgondagen. Ska-spelningar är sällsynta i Stockholm numera. När de väl äger rum får ni se till att komma och hålla ska-scenen vid liv. Spökstan spelar på Solstugan i Fredhäll 13/6 kl 19.30. Närmsta t-bana är Kristineberg.

Stockholmsnatt (1987)

Vad man än anser om Staffan Hildebrands filmskapande har han ett par kultförklarade ungdomsfilmer på sitt CV. Stockholmsnatt räknas idag som något av en milstolpe inom svensk ungdomsfilm, inte på grund av att den är välgjord, har bra skådespelare eller grymt soundtrack. Den brister på alla dessa punkter och påminner istället om en våldsammare Bullen-brevfilm med sanslöst roliga repliker som fullkomligt gallskriker 80-tal. "Snitta han då Paolo", "Ett stycke värsting", "Shit, Paolo får jagen!". Sättet  som replikerna framförs på gör det än mer underhållande.

Filmen handlar om en då relativt okänd Paolo Roberto som spelar sig själv från när han var Kungen av Kungsan och hängde med kickers och andra värstingar som gjorde tillvaron otrygg för alla som råkade befinna sig i närheten av deras gäng i Stockholm city. De drog sig inte ens för att sparka ner och råna oskyldiga äldre. Omgivningen vågade sällan göra något. Filmens syfte var att få ungdomar att ta avstånd från det meningslösa gatuvåldet, men fick en helt annan effekt. Istället började unga killar ta efter Paolos attityd och träna olika sparkar mot varandra på skolgårdarna.

Televerket var med och finansierade filmen som var en del i dåtidens "Stoppa sabbet"-kampanj. Detta skildras i en dramatisk sekvens där en upprörd och olyckligt kär Paolo slår sönder några telefonkiosker med baseballträ följt av att hans lillebror Ian något senare råkar ut för deras gemensamma fiende Mange (spelad av Liam Norberg) och blir misshandlad. Deras vän Quincy dyker upp och räddar honom men när han springer för att ringa efter hjälp har telefonkioskerna som finns i närheten saboterats av Paolo. Så kan det gå. Stockholmsnatt är inte en bra film, men den är underhållande. En perfekt förfest-film att öppna några öl till.

Betyg 2/5

Tetsuo: The Iron Man (1989)

Den japanska cyberpunk-filmen Tetsuo: The Iron Man handlar precis som titeln antyder om en människa som blir en grotesk mutant mellan människa och järn. En surrealistisk musikvideo i långfilmsformat med ett tungt soundtrack av Chu Ishikawa som fick fans av industrimusik att ta filmen till sig när den kom ut.

En ung man går in i ett övergivet industriområde och skär upp ena benet, lägger i en bit järn och lindar igen såret med bandage. När han ser en massa larver i såret blir han skräckslagen och rusar ut i gatan utan att hinna se bilen som kör över honom. Efter att paret i bilen dumpat honom i skogen drabbas killen som körde av en förbannelse som gör att hans organ och kroppsdelar sakta men säkert muteras till järn samtidigt som han blir allt mer besatt av dödligt våldsam och blodig S/M-sex.

Regissören Shinya Tsukamoto som själv har en roll i filmen har senare gjort ett par uppföljare vid namn Tetsuo II: Bodyhammer och Tetsuo: The Bullet Man. Utöver det har han även regisserat mer eller mindre kända filmer som Tokyo Fist, Gemini och Bullet Ballet. Först halvan av Tetsuo: The Iron Man är bäst, sedan blir det en aning långrandigt med allt splatter och experimenterande med hysterisk klippning och skakig handkamera. Men gillar man filmer som Eraserhead, Hardware, Pi och Videodrome kan jag varmt rekommendera denna bisarra sci-fi-splatterthriller.

Betyg 3/5

Besserbitch - Skin

Punkrock-kvartetten Besserbitch har nu släppt sin senaste singel Skin som finns på bland annat iTunes och Spotify. Min spontana reaktion efter ett par genomlyssningar är att de medvetet tagit ett steg mot ett större genombrott med en radiovänlig refräng. Jag gillar tempoökningen vid 02:07 och önskar att de lät lite mer så hela tiden. Men samtidigt förstår jag om de vill nå ut till en större publik vilket de förtjänar. Undrar varför deras tidigare material tagits bort från Spotify förresten. Kanske bara är tillfälligt. Synd på bra äldre låtar annars, som Bottle of Wine till exempel.

Pouppée Fabrikk - The Dirt

Ska börja med att bekänna en sak. Det var först när Pouppée Fabrikk släppte We Have Come To Drop Bombs 1994 som jag började lyssna på dem ordentligt. Anledningen till det var att jag tillfälligt hade tröttnat på synthscenen när de släppte sina två första skivor Rage och Portent. Jag köpte nästan inga synthskivor alls och slutade gå på klubbar och konserter inom genren. I början av 90-talet kom det så mycket annat som jag lockades mer av. Ända tills crossover-vågen, numera kallad industrial metal, med band som Front Line Assembly, Die Krupps och Ministry slog igenom på allvar.

Pouppée Fabrikks death metal-influenser under den perioden tilltalade mig så mycket att jag 1997 bokade dem till en spelning i Stockholm, tillsammans med death metal-bandet A Canorous Quintet. Då hade de tillfälligt lagt bandet på is och ägnade sig åt andra projekt men bestämde sig för att ha en tillfällig återförening för sin Stockholmspublik. Sedan dess har de återförenats till och från genom åren och förra veckan släppte de albumet The Dirt och visar att de är tillbaka igen, med elva käftsmällar. Detta trots att låtarna är uppdaterade versioner av gamla alster som de skrev redan i slutet av 80-talet och början av 90-talet.

Redan på första spåret visar de var bautastenen ska stå och placerar sig återigen i ledarklungan bland Sveriges synthband. Henrik Björkk har en av de bästa sångrösterna i genren och den fungerar minst lika bra i opolerat upptempo som i stämningsfulla partier. Texterna har bra flyt och innehåll istället för att bara skrika "Muscle", "Hate" och "Kill" som annars är allt för vanligt i EBM-kretsar. Skivan har så hög lägstanivå att det knappt går att välja ut någon särskild favorit. En positiv överraskning och en av de mest helgjutna synthskivorna jag hört på mycket länge. The Dirt känns redan som ett klassiskt EBM-album. Bästa spåren är Satans Organism, Death Is Natural, H8 U och Symptom.

Betyg 4/5