Pouppée Fabrikk - The Dirt

Ska börja med att bekänna en sak. Det var först när Pouppée Fabrikk släppte We Have Come To Drop Bombs 1994 som jag började lyssna på dem ordentligt. Anledningen till det var att jag tillfälligt hade tröttnat på synthscenen när de släppte sina två första skivor Rage och Portent. Jag köpte nästan inga synthskivor alls och slutade gå på klubbar och konserter inom genren. I början av 90-talet kom det så mycket annat som jag lockades mer av. Ända tills crossover-vågen, numera kallad industrial metal, med band som Front Line Assembly, Die Krupps och Ministry slog igenom på allvar.

Pouppée Fabrikks death metal-influenser under den perioden tilltalade mig så mycket att jag 1997 bokade dem till en spelning i Stockholm, tillsammans med death metal-bandet A Canorous Quintet. Då hade de tillfälligt lagt bandet på is och ägnade sig åt andra projekt men bestämde sig för att ha en tillfällig återförening för sin Stockholmspublik. Sedan dess har de återförenats till och från genom åren och förra veckan släppte de albumet The Dirt och visar att de är tillbaka igen, med elva käftsmällar. Detta trots att låtarna är uppdaterade versioner av gamla alster som de skrev redan i slutet av 80-talet och början av 90-talet.

Redan på första spåret visar de var bautastenen ska stå och placerar sig återigen i ledarklungan bland Sveriges synthband. Henrik Björkk har en av de bästa sångrösterna i genren och den fungerar minst lika bra i opolerat upptempo som i stämningsfulla partier. Texterna har bra flyt och innehåll istället för att bara skrika "Muscle", "Hate" och "Kill" som annars är allt för vanligt i EBM-kretsar. Skivan har så hög lägstanivå att det knappt går att välja ut någon särskild favorit. En positiv överraskning och en av de mest helgjutna synthskivorna jag hört på mycket länge. The Dirt känns redan som ett klassiskt EBM-album. Bästa spåren är Satans Organism, Death Is Natural, H8 U och Symptom.

Betyg 4/5