Agent Bulldogg

Att Agent Bulldogg har tre spelningar i Stockholm under en och samma månad hör inte till vanligheterna. Det hindrar dock inte trogna fans och andra punksugna festprissar från att fylla ställena de spelar på. Snarare tvärtom. På premiären för Klubb Antisocial lördagen 2012-11-17 var krogen Skål fullt redan strax efter kl 20. Bulldoggarna klev på scenen runt kl 21. Spelningen var klanderfri trots att bandet knappt hade någon medhörning. Ett par nya låtar från kommande albumet framfördes. Folk kanske inte hade hunnit få i sig så många öl innanför skjortorna och pikéerna då det var en förvisso intim men ovanligt städad stämning under giget, förutom lite sedvanligt knuff, mosh och pogo framför scenen. Riktigt bra stämning hela kvällen för övrigt. Tror inte att någon som var på plats gick hem missnöjd.

Depeche Mode - Construction Time Again

När Depeche Mode-fans diskuterar vilket som är bandets bästa album faller Construction Time Again från 1983 ofta mer eller mindre i glömska av någon underlig anledning. Medlemmarna i bandet tycks också ha förträngt skivan då de så vitt jag vet i princip aldrig spelar något från den live. Man kan ju hoppas att de ändrar på det någon gång innan de lägger synthar och instrument på hyllan för gott. Från att på Speak & Spell och A Broken Frame till stor del ha varit ett glatt synthpopband med sockersöta kärlekstexter som till och med får tidiga The Beatles att framstå som hårda hände det något i samband med Alan Wilders entré.

Plötsligt blev de unga grabbarna politiskt medvetna och hämtade influenser från såväl industri som ebm. Det experimenterades vilt med samplingar och texterna var allvarliga och samhällskritiska om arbetarklass vs kapitalism, miljöförstöring, kalla kriget med mera. Att ha en så pass udda och mörk låt som Pipeline som tredje spår på A-sidan säger väl det mesta. Sedan dess har deras musik dominerats av en dystopisk atmosfär med undantag för en och annan singel som blivit tidlös popklassiker. I mitt tycke är Construction Time Again kanske inte DM's allra bästa album men åtminstone topp fyra. Betyg 4/5.

Bästa spår: Love In Itself, Two Minute Warning, Told You So.

Tjenare Kungen (2005)

Det jag minns främst från när jag såg Tjenare Kungen första gången var rubrikerna om att regissören Ulf Malmros blev skallad så att tänder lossnade i samband med galapremiären i Göteborg. Gärningsmannen var en arg föredetta ägare till klubben Errols som kände sig utpekad som en snuskgubbe som tog unga tjejer backstage och mer eller mindre tvingade dem "prata i mikrofonen" om de skulle få en spelning på stället. Efterspelet kring detta, rättegång etc, följde jag dock aldrig mer än att jag såg någon rubrik om att mannen ångrade sig efteråt, trots att Malmros skildring av Errols anses vara felaktig. Själv vet jag inte ett skvatt om hur det var på Errols eftersom jag bodde i Stockholm och de fåtal gånger jag besökte Göteborg var av helt andra orsaker än att gå på rockklubb.

En annan sak jag minns var hur mycket musik som spelades i Tjenare Kungen. Det var i princip en ny låt till varje scen. Tydligen investerades hela en och en halv miljon kronor på enbart musikrättigheter. För er som inte sett filmen kan jag meddela att det är en 80-talspotpurri med allt från svensk punk/postpunk och synth som Ebba Grön, Cortex, Kai Martin & Stick, Lustans Lakejer, Docent Död, Attentat, Tant Strul och Adolphson & Falk till utländska namn som Ultravox, The Vapors, The Alarm, Blondie, Roxy Music, Alphaville, Tears For Fears, Cyndi Lauper och Lloyd Cole. Överlag ett rätt smörigt soundtrack för att handla om ett punkband kan tyckas. Lite mer svenska punklåtar hade nog inte skadat.

Nåväl, välgjorda svenska må bra-ungdomsfilmer växer inte på träd och det är där Tjenare Kungen har sina starka sidor. Förutom en misshandelsscen i början av filmen, för att visa hur stämningen var mellan punkare och raggare, är det feelgood från början till slut. Att de två unga huvudkaraktärerna Abra och Millan spelas av två grymt duktiga debutanter som nästan överglänser självaste Kjell Bergqvist är ett annat plus. Lägg därtill en hel del rätt så typiskt fnissig Ulf Malmros-humor som man känner igen från hans tidigare filmer, samt igenkänningsdetaljer för oss som var tonåringar på 80-talet, både i klädseln (som en t-shirt med texten "Stoppa plågsamma synthförsök"), tv-klipp med Cia Berg och scener där man skrytsamt visar upp sina sparade konsertbiljetter eller bläddrar i kompisens skivsamling. Kanske bör man i och för sig ha lite intresse eller nostalgikänsla av 80-talets subkulturer för att uppskatta filmen. Betyg 3/5.

Sent ska syntharen vakna

Bloggrubriken är inte min egen utan tagen från en färsk bokrecension av Bengt Rahm's Den Svenska Synthen. Angående recensionen i fråga ska jag fatta mig kort och nöjer mig med att upprepa vad jag skrev på Facebook: ‎80-talet ringde och vill ha tillbaka sina fördomsfulla skribenter utan koll på vad de skriver om. Rolig läsning dock. Nu ska jag, hög på champagne, drömma om en urban kalla kriget-natt när jag går till Ica i tajta ridbyxor och gasmask med "dekadent fascistmusik" i lurarna...

Recensionen är skriven av Martin Aagård på Aftonbladet och finns här så länge länken fungerar.

30:e november (1995)

Adam bor i förorten Alby tillsammans med sin lillasyster och alkoholiserade pappa. På fritiden hänger han med sina barndomsvänner Tobbe, Lasse och Hasse. Alla i gänget har mer eller mindre högerextrema åsikter vilket de praktiserar i filmens inledning då de kastar molotov-cocktails mot en flyktingförläggning. Något som Adam egentligen inte alls vill delta i. Medan de andra jublande springer iväg efter attentatet stannar han kvar och räddar en ung peruansk tjej undan elden. Kärlek uppstår vid första ögonkastet. Nästa gång de träffas bestämmer de sig för att gifta sig. Ännu ett Romeo och Julia-drama är därmed igång. Adams blivande fru heter dessutom just Julia. Dessvärre är hon lillasyster till Sascha vars gäng Adam & co ofta hamnar i bråk med. En fiendskap som når sitt våldsamma klimax i samband med högerextremisternas demonstration vid Slussen på Sveriges nationaldag 6 juni.

Ska vi ta det positiva eller negativa först? Okej, det positiva med Daniel Fridells andra film 30:e november är att den kom helt rätt i tiden, då rubrikerna ofta handlade om kravaller, lasermannen, Ultima Thule, icke politiskt korrekta uttalanden från kändisar och så vidare. En annan positiv detalj är att en då fortfarande relativt okänd Jonas Karlsson helt välförtjänt blev nominerad till guldbagge för sin roll, även om jag tycker idén med att hans karaktär stammar känns lite fördomsfull mot folk som har talsvårigheter. Man är ju inte per automatik efterbliven för att man råkar stamma? Jonas Karlsson gjorde dock sin roll galant och var i princip den enda som var bra i hela rollistan. Även Frida Hallgren blev nominerad och gör en okej insats även om jag tycker hon spelar över. Stefan Sauk gör en minnesvärd biroll som rasistisk polis. Noterar även en väldigt tidig biroll för Johanna Sällström (RIP) i början av filmen.

Det negativa med filmen då? Ja det är i väl stort sett allt annat än det jag nämnde i stycket ovan. Det finns så mycket att gnälla på att jag knappt vet var jag ska börja eller sluta. Manus fullt av luckor, bristande trovärdighet, förvirrande klippning, märkligt val av miljöer, skådespeleriet, nidbilden av skinheads, soundtrack med Tomas Ledin och GES, taffligt koreograferade kravallscener, märkliga inhopp av programledare från ZTV och MTV (varför skulle dessa musik- och nöjeskanalar bevaka våldsamma svenska kravaller på plats i realtid?) etcetera. Behöver jag fortsätta? Daniel Fridell ska dock ha beröm för att han kämpat vidare sedan det här bottennappet och gjort betydligt bättre filmer som Under Ytan, Dubbel-8 och Säg att du älskar mig. Till och med debutfilmen Sökarna hade en viss dos av charm, men 30:e november är och förblir helt enkelt ett erbarmligt försök till mix av ungdomsfilm och socialrealistisk samtidsskildring av 90-talets Sverige. Betyg 1/5.

Patentbrigade: Wolff

Lördag 17 november har alla unga och gamla fans av elektronisk musik i allmänhet och synth i synnerhet chansen att se det tyska bandet Patentbrigade: Wolff live i Stockholm för första gången. Personligen är jag inte är så inlyssnad på dem men de spelar tydligen en mix av tidig ebm, synthpop, old school techno och industri. Hittills har de släppt sju album och det mesta av deras skivsläpp finns på spotify för genomlyssning. Spelningen äger rum på Fylkingen och det är begränsat antal platser. Förköp rekommenderas.

Besserbitch

Har i ett par år lyckats missa punk'n'roll-tjejerna i Besserbitch varje gång de spelat i Stockholm. Genom vår tidigare klubb Control har vi även varit på gång att boka dem ett par gånger men även där har det uppstått förhinder. Till slut lyckades jag synka en ledig kväll med när bandet hade en spelning på Harry B James 2012-07-21. Ljudmässigt lämnades en hel del att önska, men tjejerna gjorde så gott de kunde och genomförde en klart godkänd spelning inför en till slut hyfsat stor publik. Hur många som var där för själva bandet eller som var stammisar på stället framgick inte riktigt. Krogen Harry B James däremot kommer jag nog aldrig bli stammis på. Det var länge sedan jag kände mig så malplacerad på ett ställe. Antar att jag börjar bli för gammal.

Klubb Antisocial

Lördag 17 november är det premiär för en ny klubb i Stockholm. En gång i månaden kommer klubb Antisocial att husera på krogen Skål på Södermalm. Musiken kommer mestadels bestå av punk, oi!, britpop och reggae. 

Premiärband är klassiska Agent Bulldogg. Före och efter giget selekterar Ge Oss Mera Sprit DJ Crew låtar från ovan nämnda musikgenrer. För de som är pigga för partaj även dagen innan och har tillräckligt täta plånböcker så här en dryg vecka före löning tycker jag ni även ska gå och se oi!-bandet Projekt 9 på Broder Tuck på fredagen.

Sökarna (1993)

Daniel Fridells debutfilm från 1993 blev rejält omskriven och omtalad när den kom 1993. Sökarna innehöll tillräckligt med våld, naket och droger för att bli en av de sista filmerna i Sverige som Statens Biografbyrå tog till censursaxen mot. Mest känd blev den dock för att Liam Norberg häktades för värdetransportrån strax innan filmens premiär och fick skaka galler några år. Daniel Fridell och hans regipartner Peter Cartriers, samt Leon Flamholc som hjälpte till med manus och klippning, hade nog för avsikt att göra en dystopisk gangsterskildring. För trovärdighetens skull borde de kanske i så fall hämtat inspiration från brittiska kriminalfilmer istället för amerikanska gängfilmer. Nu blev slutresultatet istället en ofrivilligt komisk kultfilm i stil med Stockholmsnatt och G - som i Gemenskap. På gott och ont.

Jocke (Liam Norberg) och hans kriminella gäng har en attityd som om de äger hela Stockholm. De går kaxigt, tuggar tuggummi kaxigt, pratar kaxigt och misshandlar helt oprovocerat vilka de vill. Redan i filmens inledning slår de ner en oskyldig man i förbifarten och hamnar i bråk med berusade skinheads. Under slagsmålet hamnar Jocke, Helen och en av skinnskallarna på tunnelbanespåret. Jocke räddar Helen från att bli överkörd och kärlek uppstår. Att hennes bror är Mange, en av de rakade ärkefienderna är förstås ett hinder. Under en kort sejour i fängelset träffar Jocke en gangster vid namn Tony (Thorsten Flinck). När Jocke muckar från kåken möts de igen och planerar flera stora stötar. Ett "Det går bra nu"-montage följer med snabba klipp av sedelräknande, inbrott, shopping, drogintag och andra klichéer. Sedan ett till montage. Därefter ytterligare ett. Tror det var tre stycken sammanlagt inom 20 minuter. Som i de flesta filmer om kriminella kommer det en vändpunkt och brant utförsbacke eftersom brott oftast inte lönar sig i längden.

Trots det taffliga genomförandet, uselt skådespeleri och en ren orgie i fnissiga repliker kan man inte bortse från att Sökarna har ett underhållningsvärde som får en att fastna i dess extremt pastellfärgsprakande värld. Fantasifullt designad och genomtänkt kostym, rekvisita och scenografi gör det svårt att få grepp om när filmen utspelar sig. Det är ett mischmasch av 70-, 80-, 90-tal samt en tänkbar framtid. Det kändes nyskapande för svensk film 1993. Idag cirka 20 år senare är Sökarna mest ett nostalgiskt tidsdokument från det tidiga 90-talets mediaexploatering och kändishysteri. Dels tack vare biroller och cameos av många från Stockholms dåvarande kändiselit, dels genom musiken av bland annat Rob'n'Raz och Infinite Mass. Sökarna blev inte bara ett startskott i karriären för skådespelare som Jonas Karlsson och Frida Hallgren. Den startade även en 90-tals våg av liknande ungdomsfilmer, varav några var bättre, andra sämre. Betyg 2/5.

Tic Tac (1997)

Daniel Alfredson var relativt okänd innan han gjorde Tic Tac 1997, bortsett från att hans pappa är legenden Hans Alfredson. Det var i princip bara ett par anonyma Beck-filmer han hunnit med. Idag när vi är inne på slutet av 2012 är han desto mer etablerad efter att bland annat ha regisserat två filmer i Millennium-trilogin. Tic Tac var genombrottet som blev kritikerrosad i media och fick guldbaggar för bästa film och regi, samt bästa manliga biroll (Emil Forselius, RIP). Även manuset av Hans Renhäll nominerades.

Filmen är ett dramaturgiskt och tidsmässigt pussel i samma stil som Short Cuts och Pulp Fiction och följer under ett dygn flera olika karaktärer. Två ungdomar möts oväntat på en skola mitt i natten av helt olika anledningar. Ett par utsätt för rån samma kväll som de bytt lägenhet med en något korrupt polis, varefter mannen försöker samla ihop sina nya grannar till ett medborgargarde. Två högerextrema skinheads på en pub får sällskap av en invandrare som högst oväntat vill ge dem pengar för att de ska misshandla honom. Kvällen utvecklar sig åt olika håll för de inblandade, positivt för några, katastrofalt för andra.

Tic Tac är en riktigt bra svensk film som jag såg om häromdagen för att se om den fortfarande höll måttet. Det gjorde den. Trots den dystra tonen finns det massor av humor inbäddat som lyfter dramat. Även om man som vanligt kan störa sig på en del dialog i svensk film så har vi här flera minnesvärda rollinsatser, till exempel av Michael Nyqvist, Jacob Nordensson och Emil Forselius. Ett utmärkt soundtrack av Fläskkvartetten gör inte saken sämre. Det enda som jag stör mig en aning på är att så många scener är inspelade i förorten Hallonbergen att man som före detta bosatt där blir förvirrad av att folk åker tunnelbana därifrån och sedan plötsligt är tillbaka, trots att det ska föreställa två olika platser. Betyg 4/5.

Pro-Pain: Raw Video

Underskattade och fortfarande förvånansvärt okända heavycore-bandet Pro-Pain har ett fläskigt sound som präglas av Gary Meskils hardcoresång, fullt ös medvetslös-trummor och betonghårda gitarriff. Bandet är aktivt än idag och får kämpa med sin existens genom att turnera som skenande bisonoxar. När de spelade på Tantogården för några år sedan var det tragiskt glest i lokalen. Gillar man band som Pantera, Sepultura, Fear Factory och Entombed bör man även kunna ta till sig Pro-Pain och dyka upp på deras spelningar. Nuclear Blast släppte 2001 Raw Video, en godispåse för ögon och öron bestående av sju musikvideos och en livespelning från Stuttgart. Deras musikvideos är överlag simpla och lågbudget. Mest påkostade effekten är att de spränger sönder Ken-dockor med smällare. Kul att se deras tidiga alster från början av 90-talet där de inte hade rakade hjässor som idag, utan körde med hockeyfrillor och bockskägg. Mer eller mindre obligatoriska attribut som shorts, sneakers och baseball-kepsar gäller dock fortfarande än idag. 

När detta skrivs har de nyligen släppt sitt senaste album Straight To The Dome som jag ännu inte hört. Men tillbaks till DVDn: Livespelningen har bra ljud och det är rena rama tokröjet från första till sista sekunden, filmad med statisk kamera som zoomar in bandet då och då. Jag upphör aldrig att häpnas av vilket imponerande och varierande låtsortiment Pro-Pain har, men här hade jag ändå gärna haft med låtar som Iraqnophobia, The Mercy Killings, Denial, Act of God, Love And War och The Beast is Back. Ett måste för fansen är den dock, oavsett låtmaterial. PS. Texten är en kraftigt omarbetad, nedkortad och uppdaterad version av en tidigare recension jag skrev för cirka 10 år sedan. 

Betyg 3/5