Sökarna (1993)

Daniel Fridells debutfilm från 1993 blev rejält omskriven och omtalad när den kom 1993. Sökarna innehöll tillräckligt med våld, naket och droger för att bli en av de sista filmerna i Sverige som Statens Biografbyrå tog till censursaxen mot. Mest känd blev den dock för att Liam Norberg häktades för värdetransportrån strax innan filmens premiär och fick skaka galler några år. Daniel Fridell och hans regipartner Peter Cartriers, samt Leon Flamholc som hjälpte till med manus och klippning, hade nog för avsikt att göra en dystopisk gangsterskildring. För trovärdighetens skull borde de kanske i så fall hämtat inspiration från brittiska kriminalfilmer istället för amerikanska gängfilmer. Nu blev slutresultatet istället en ofrivilligt komisk kultfilm i stil med Stockholmsnatt och G - som i Gemenskap. På gott och ont.

Jocke (Liam Norberg) och hans kriminella gäng har en attityd som om de äger hela Stockholm. De går kaxigt, tuggar tuggummi kaxigt, pratar kaxigt och misshandlar helt oprovocerat vilka de vill. Redan i filmens inledning slår de ner en oskyldig man i förbifarten och hamnar i bråk med berusade skinheads. Under slagsmålet hamnar Jocke, Helen och en av skinnskallarna på tunnelbanespåret. Jocke räddar Helen från att bli överkörd och kärlek uppstår. Att hennes bror är Mange, en av de rakade ärkefienderna är förstås ett hinder. Under en kort sejour i fängelset träffar Jocke en gangster vid namn Tony (Thorsten Flinck). När Jocke muckar från kåken möts de igen och planerar flera stora stötar. Ett "Det går bra nu"-montage följer med snabba klipp av sedelräknande, inbrott, shopping, drogintag och andra klichéer. Sedan ett till montage. Därefter ytterligare ett. Tror det var tre stycken sammanlagt inom 20 minuter. Som i de flesta filmer om kriminella kommer det en vändpunkt och brant utförsbacke eftersom brott oftast inte lönar sig i längden.

Trots det taffliga genomförandet, uselt skådespeleri och en ren orgie i fnissiga repliker kan man inte bortse från att Sökarna har ett underhållningsvärde som får en att fastna i dess extremt pastellfärgsprakande värld. Fantasifullt designad och genomtänkt kostym, rekvisita och scenografi gör det svårt att få grepp om när filmen utspelar sig. Det är ett mischmasch av 70-, 80-, 90-tal samt en tänkbar framtid. Det kändes nyskapande för svensk film 1993. Idag cirka 20 år senare är Sökarna mest ett nostalgiskt tidsdokument från det tidiga 90-talets mediaexploatering och kändishysteri. Dels tack vare biroller och cameos av många från Stockholms dåvarande kändiselit, dels genom musiken av bland annat Rob'n'Raz och Infinite Mass. Sökarna blev inte bara ett startskott i karriären för skådespelare som Jonas Karlsson och Frida Hallgren. Den startade även en 90-tals våg av liknande ungdomsfilmer, varav några var bättre, andra sämre. Betyg 2/5.