Tjenare Kungen (2005)

Det jag minns främst från när jag såg Tjenare Kungen första gången var rubrikerna om att regissören Ulf Malmros blev skallad så att tänder lossnade i samband med galapremiären i Göteborg. Gärningsmannen var en arg föredetta ägare till klubben Errols som kände sig utpekad som en snuskgubbe som tog unga tjejer backstage och mer eller mindre tvingade dem "prata i mikrofonen" om de skulle få en spelning på stället. Efterspelet kring detta, rättegång etc, följde jag dock aldrig mer än att jag såg någon rubrik om att mannen ångrade sig efteråt, trots att Malmros skildring av Errols anses vara felaktig. Själv vet jag inte ett skvatt om hur det var på Errols eftersom jag bodde i Stockholm och de fåtal gånger jag besökte Göteborg var av helt andra orsaker än att gå på rockklubb.

En annan sak jag minns var hur mycket musik som spelades i Tjenare Kungen. Det var i princip en ny låt till varje scen. Tydligen investerades hela en och en halv miljon kronor på enbart musikrättigheter. För er som inte sett filmen kan jag meddela att det är en 80-talspotpurri med allt från svensk punk/postpunk och synth som Ebba Grön, Cortex, Kai Martin & Stick, Lustans Lakejer, Docent Död, Attentat, Tant Strul och Adolphson & Falk till utländska namn som Ultravox, The Vapors, The Alarm, Blondie, Roxy Music, Alphaville, Tears For Fears, Cyndi Lauper och Lloyd Cole. Överlag ett rätt smörigt soundtrack för att handla om ett punkband kan tyckas. Lite mer svenska punklåtar hade nog inte skadat.

Nåväl, välgjorda svenska må bra-ungdomsfilmer växer inte på träd och det är där Tjenare Kungen har sina starka sidor. Förutom en misshandelsscen i början av filmen, för att visa hur stämningen var mellan punkare och raggare, är det feelgood från början till slut. Att de två unga huvudkaraktärerna Abra och Millan spelas av två grymt duktiga debutanter som nästan överglänser självaste Kjell Bergqvist är ett annat plus. Lägg därtill en hel del rätt så typiskt fnissig Ulf Malmros-humor som man känner igen från hans tidigare filmer, samt igenkänningsdetaljer för oss som var tonåringar på 80-talet, både i klädseln (som en t-shirt med texten "Stoppa plågsamma synthförsök"), tv-klipp med Cia Berg och scener där man skrytsamt visar upp sina sparade konsertbiljetter eller bläddrar i kompisens skivsamling. Kanske bör man i och för sig ha lite intresse eller nostalgikänsla av 80-talets subkulturer för att uppskatta filmen. Betyg 3/5.