30:e november (1995)

Adam bor i förorten Alby tillsammans med sin lillasyster och alkoholiserade pappa. På fritiden hänger han med sina barndomsvänner Tobbe, Lasse och Hasse. Alla i gänget har mer eller mindre högerextrema åsikter vilket de praktiserar i filmens inledning då de kastar molotov-cocktails mot en flyktingförläggning. Något som Adam egentligen inte alls vill delta i. Medan de andra jublande springer iväg efter attentatet stannar han kvar och räddar en ung peruansk tjej undan elden. Kärlek uppstår vid första ögonkastet. Nästa gång de träffas bestämmer de sig för att gifta sig. Ännu ett Romeo och Julia-drama är därmed igång. Adams blivande fru heter dessutom just Julia. Dessvärre är hon lillasyster till Sascha vars gäng Adam & co ofta hamnar i bråk med. En fiendskap som når sitt våldsamma klimax i samband med högerextremisternas demonstration vid Slussen på Sveriges nationaldag 6 juni.

Ska vi ta det positiva eller negativa först? Okej, det positiva med Daniel Fridells andra film 30:e november är att den kom helt rätt i tiden, då rubrikerna ofta handlade om kravaller, lasermannen, Ultima Thule, icke politiskt korrekta uttalanden från kändisar och så vidare. En annan positiv detalj är att en då fortfarande relativt okänd Jonas Karlsson helt välförtjänt blev nominerad till guldbagge för sin roll, även om jag tycker idén med att hans karaktär stammar känns lite fördomsfull mot folk som har talsvårigheter. Man är ju inte per automatik efterbliven för att man råkar stamma? Jonas Karlsson gjorde dock sin roll galant och var i princip den enda som var bra i hela rollistan. Även Frida Hallgren blev nominerad och gör en okej insats även om jag tycker hon spelar över. Stefan Sauk gör en minnesvärd biroll som rasistisk polis. Noterar även en väldigt tidig biroll för Johanna Sällström (RIP) i början av filmen.

Det negativa med filmen då? Ja det är i väl stort sett allt annat än det jag nämnde i stycket ovan. Det finns så mycket att gnälla på att jag knappt vet var jag ska börja eller sluta. Manus fullt av luckor, bristande trovärdighet, förvirrande klippning, märkligt val av miljöer, skådespeleriet, nidbilden av skinheads, soundtrack med Tomas Ledin och GES, taffligt koreograferade kravallscener, märkliga inhopp av programledare från ZTV och MTV (varför skulle dessa musik- och nöjeskanalar bevaka våldsamma svenska kravaller på plats i realtid?) etcetera. Behöver jag fortsätta? Daniel Fridell ska dock ha beröm för att han kämpat vidare sedan det här bottennappet och gjort betydligt bättre filmer som Under Ytan, Dubbel-8 och Säg att du älskar mig. Till och med debutfilmen Sökarna hade en viss dos av charm, men 30:e november är och förblir helt enkelt ett erbarmligt försök till mix av ungdomsfilm och socialrealistisk samtidsskildring av 90-talets Sverige. Betyg 1/5.